I essän ''Ekelunds hunger'' tar Anders Olsson ett nytt grepp på Vilhelm Ekelunds författarskap. Utgångspunkten är Ekelunds gåtfulla övergivande av lyriken, som sammanfaller med en omskakande händelse i diktarens liv. Övergången till den mycket speciella aforismkonst han ägnar resten av sitt liv innebär i Olssons läsning ett steg från melankoli till hunger.
