”Det bor ett kvinnodjur i mig. Ibland känner jag henne rispa på insidan av huden, andra gånger tar hon sig ut”, sa Pica och viftade med handen mot något obestämt.
Terapeuten tog ett guldfiskandetag. Öppnade munnen bara för att stänga den igen.
”Jag menar det”, lade Pica till. ”Inte bara symboliskt. Jag kallar henne SkuggPica.”
”Vad vill hon tror du?” frågade terapeuten.
”Skrämmas”, sa Pica och kände på sig att hon borde säga något om att mota vanmakt med magiskt tänkande.
Terapeutens ögonbryn for upp i hårfästet och försvann i ett moln av vitt när hon skrattade till.
”Förlåt, jag skrattar inte åt dig utan för att jag blev överrumplad.”
”Det är okej. Jag hävdar att det bor en varelse i mig, som jag dessutom har namngett. Som ett slags husdjur. Rätt löjeväckande.”
”Eller spännande”, sa terapeuten. ”Vem är det hon skrämmer?”
Med barnen utflugna befinner sig Pica i en ny fas i livet. Hon ser fram emot ett gemensamt hem med särbon, Mickel. Men när hon får reda på att Mickel inte varit ärlig med deras relation vaknar något kraftfullt och konfrontativt inom henne. Det startar en händelsekedja som får henne att ifrågasätta det hon trott vara sant om sig själv. Gränser mellan fantasi och verklighet, mellan nu och då blir flytande när hon söker svaret på vem hon egentligen är och vill vara.
