På några få år gick Ludmila Engquist från att vara en anonym utlänning till att bli frimärke och utses till Årets Svensk. Med blågula naglar och linser gjorde hon oss stolta när vi tog OS- och VM-guld i häcklöpning. Hon besegrade även bröstcancer, hon var vår drottning. Och hon svek oss och försvann.
Nu berättar hon för första gången hela sin historia från den karga uppväxten i Sovjet där hon idrottade för att överleva, till de ofrivilliga hyllningarna i Sverige och livet i exil med en önskan om att bli bortglömd.
”Jag vill göra detta nu. Jag måste. För första gången är jag fri att berätta min historia som jag vill. Ingen bestämmer längre över mig, jag behöver inte tänka på någon annan och jag står för allt.”
